Veckans dikt

Veckans dikt är skriven av Nils Ferlin (1898-1961).

Av ständig oro

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

– Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.

Veckans dikt!

”Veckans dikt” kommer att bli ett återkommande inslag under året. Tyvärr blev jag så fundersam av allt prat om praktik… så jag glömde helt enkelt bort att läsa en dikt för er i måndags! .

---

 

VECKANS DIKT V. 35

STJÄRNORNA

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

 

Edith Södergran, ur Dikter (1916) 

 

---

Svärma är dels det som insekter gör när de surrar omkring i flock (man kan också säga att folk svärmar när det är en hel massa på samma ställe, som någon rövare, jag minns inte vilken, berättar i Ronja Rövardotter: ”Knektarna svärmar som spyflugor!”). Svärma kan dessutom betyda att ha romantiska känslor, att vara lite förtjust i någon. Det är ett ganska gammalmodigt uttryck. Förr sa man ofta att unga flickor svärmade för t.ex. idoler; nu för tiden kanske man hellre säger att någon har en celebrity crush. Vad gör då stjärnorna i Södergrans dikt? Liknas de vid insekter, eller är de rent av lite kära i varandra där uppe på den mörka himlen?